Alltså... de senaste två veckorna har inte varit bra på något sätt. Inte egentligen.

 

Först så betalade jag ju helt i onödan för tågresa till och från Luleå för att sedan missa tåget dit och inse att jag bokade hemresan på fel datum och inte ha fixat ombokning på biljetterna. Det kommer jag göra i framtiden.

 

Det var ju skönt att komma hem, men ärligt talat var det de två första dagarna som var de enda bra av nio dagar i Övertorneå totalt, för det var innan jag fattade att någonting var fel.

 

Tydligen var det ju inte speciellt bra i familjerelationerna hemma. Och igår ringde pappa och berättade det som jag egentligen har väntat på halva mitt liv: Mina föräldrar kommer separera.

 

Det var inte helt oväntat, redan på gymnasiet någon gång så tänkte jag första gången att när mamma och pappa inte längre har oss barn hemma så kommer de att skilja sig, för det kommer inte funka för dem. Det kom bara tidigare än jag trodde, men inte mycket.

 

Självklart känns det som att hela min värld håller på slås i spillror, men det finns ingenting jag kan göra åt det egentligen. Och det har jag redan accepterat. Det är jobbigt, men det är nog ändå bäst att det är så.

 

Jag tror inte egentligen att mina föräldrar har slutat älska varandra, bara att det har slutat funka. De kan inte bo tillsammans, för de har olika prioriteringar, men vad vet jag? Jag vill inte prata om det med någon, speciellt inte dem, utan bara prata ut (eller skriva ut då).

 

Det är inte egentligen det enda jobbiga som har hänt den senaste tiden, men jämfört med det här så bleknar väldigt mycket av mina andra problem och det känns onödigt att ta upp dem också, när jag bara ville skriva av mig om det här.

 

Jag undrar bara hur allt kommer vara nu. Det känns så konstigt. Ska jag nästa gång jag åker hem vara tvungen att vara på två olika platser bara för att få träffa båda mina föräldrar?

 

Nä, jag orkar inte. Den här helgen vill jag bara stänga in mig och inte prata med någon.

(Jag börjar med att ursäkta ordbajsandet.)

 

Jag har just nu något slags hat-kärleksförhållande till min kropp. Det är verkligen på och av med kärleken och acceptansen varannan minut, och det är inte världens största överdrift om vi säger så.

 

I ena studen så vill jag inget hellre än att gå ner 10 kilo och bara vara stark, för att sen i andra stunden tänka 'Screw it all, min kropp är ett resultat av att jag njuter och gör vad jag vill med mitt liv och mina mat/träningsvanor'.

 

Det skulle vara superhärligt om jag kunde hålla mig till bara en av dem, så att jag i stunden när jag vill vara stark slipper vara lite arg på mig själv för att jag sabbar min framgång genom att trycka i mig en halv påse chips på en halvtimme.

 

BESTÄM DIG AMANDA FFS.