Arbetsprover pt. II

Jag har suttit uppe hela natten för att göra klart mina arbetsprover till Umeå Universitet som ska skickas senast idag (ja, jag vet, en söndag). Det krisade ganska mycket. Sista bilden gjorde jag om hela tre gånger innan jag inte orkade göra om den fler gånger, utan bara sket i det hela och fortsatte på den som var minst misslyckad.

Sen skulle jag fota skulpturen, skissa av fanskapet (den är skitful, jag hatar abstrakta skulpturer) och allting skulle monteras på kartong som jag fick klippa ut från gamsla IKEA-kartonger.

Hela natten har jag alltså jobbat. Blev klar för fem minuter sen.

Nu är frågan om det är värt att lägga sig och sova flr att stiga upp om två timmar då jag tänker lämna paketet på ICA så att jag blir av med det (och om nu någon skulle undra varför jag lämnar det på ICA så är det för att det är förskräckligt stort och rätt så tungt för att innehålla tre teckningar och några bilder (med tillhörande kartong då), så jag vet inte om mina frimärken räcker). Tror faktiskt inte det. Å andra sidan är jag skittrött och vill bara sova (vilket jag velat hela natten). Snart spyr jag för att jag är så less på att vara vaken.

VARNING FÖR EN LÅNG MEN VÄLDIGT VIKTIG KOMMENTAR

Under år 2011 anmäldes 68400 våldtäkter i Sverige, det är 187 våldtäkter om dagen. Ändå visar annan statistik att det bara är en av fyra våldtäkter som anmäls.



Som trettonåring blev jag våldtagen av någon som stod mig väldigt nära. I min blogg skriver jag anonymt om min kamp för att få honom fälld. Det är först nu jag anmält honom, trots att det gått fyra år.



75 procent av alla våldtäkter som sker i Sverige anmäls inte, och dem procenten är något jag inte vill vara en del av. Men jag hade kunnat bli det, och många andra blir det varje dag. För tre månader sedan bestämde jag mig för att göra en anmälan.



Jag har nog aldrig känt mig så ensam som under dessa fyra år. Det har alltid känts som att ingen förstår mig, och som att det är mitt fel. Sen jag startade bloggen har jag märkt att det finns så många därute som tänker precis som jag gjorde. Jag har förstått att jag inte är ensam, och jag vet att det inte var mitt fel.



Nu har jag startat en blogg för att hjälpa andra att komma till den insikten. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - min blogg är mitt "något". Gör något du med, vem vet du kanske förändrar livet för någon annan? Hjälp mig att sprida min blogg! ♥